Du kanske tillhör dom som undrar var den gamla bloggen tog vägen. Den dog, det var jag som dödade den. Varför det, kanske du undrar. Ja det kan man fråga sig.
Om man ska koka ner alla frågor till en kort kommentar så blir det "strumpor".
Om det var någonting som väckte avsky och gillande så var det dom där våta strumporna som jag torkade med kupéfläkten i bilen en kall vintermorgon någonstans i Sverige. Inget annat inlägg har blivit så populärt och samtidigt blivit så utskällt. De som gillade strumporna kanske gillade mitt sinne för självironi. De som hatade strumporna såg däremot strumporna som det slutliga och definitiva BEVISET på att jag är en alltigenom tragisk, rutten och totalt misslyckad figur. Det fick jag höra till förbannelse av några personer som uppenbarligen inte gillar mig. Vad för slags människor är det som reagerar så där kanske du undrar. Tja vad ska jag säga? Kollegor. Och då talar vi inte om biodlarbranschen för där är antagligen raggsockar helt ok.
Nej vissa anser med ett slags tolkningsföreträde att internet är något fint som ska användas fint och där ska man skriva fina texter där man i huvudsak ägnar sig åt att hylla sig själv. Hyllningstexterna får gärna vara skrivna under synonym. Det är viktigt att skriva om hur bra man är, hur mycket man tjänar och hur fantastiskt liv man lever. Så där är inte jag.
Det finns folk som tolkar mitt dödande av den gamla bloggen som att jag blev rädd och att jag raderade bloggen därför att jag ville sopa igen något slags spår. Men så är inte fallet. Jag raderade bloggen för att jag helt enkelt inte orkar tjafsa med folk om oväsentligheter.
Det här är min tredje blogg. Blogg nr ett fanns i tre år och blogg nr två i två år. Jag får se hur länge det dröjer innan den här spårar ur och strumporna kommer fram. Det finns en verklighet därute som pockar på uppmärksamhet från författare och bloggare. Och jag har så svårt att låta bli att skildra den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar